Under årens lopp har jag författat olika typer av texter. De två bifogade utdragen är från min bok "Gotländsk Skaparkraft" (förlag Natur och Kultur) och museifoldern "Landskapen, ordet och den ljusaste av öar" om konstnären Ivan Aguéli.

Ett litet kyffe på Rue Cortot I Paris 1893. Inga möbler finns, inte ens en säng, bara en massa gamla böcker på hebreiska, ryska, grekiska och sanskrit. Med dessa bäddar mannen som bor där under huvud och knän. Mannen är Ivan Aguéli.

En kväll, när en vän kommer på besök, ligger Aguéli till synes livlös på golvet. Läkare får inte tillkallas, men Aguéli ber, huttrande av feber, vännen slå ut en kanna fotogen i cirkel omkring honom till skydd mot lössen. Vännen gör som han blir tillsagd. >>Fy tusan vilken stank! Slå upp fönstret!<< skriker Aguéli. Ute är det oväder, åskmolnen tornar upp sig, regnet forsar ner över Paris gränder. När vännen går, vänder han sig om och ser en gestalt som halvt kvävd av fotogenstanken ligger i dunklet under en nött slängkappa på sin hebreiska bibel, sin korna och sin Swedenborg.

Ivan Aguéli förknippas främst med sitt konstnärskap. Men att han under en period på 15 år knappast rörde penslarna är mindre känt. Dessa långa uppehåll var som Aguéli själv intygade mycket betydande för hans måleri.

Hans levnadstecknare Axel Gauffin skriver: >>Hur var denna hjärna funtad, som kunde rymma alla dessa till synes för varandra främmande, ja rent stridiga intressen: Swedenborg och Baudelaire - arabisk filosofi och islamitisk världspolitik, som ena stunden i något av polisen sökt gömställe med sina vänner anarkisterna kunde diskutera samhällsomstörtande idéer och i den nästa, sitta på stengolvet i extas och njuta bibelns skönhet på grundspråket.<< Aguéli var alltid på väg, kroppsligt som själsligt. Hans öde blev lika fantastiskt som overkligt.

Tillbaka